Ni hade fel

I tolv år kämpade min högst studiemotiverade och begåvade son för att klara grundskolan. Sju av dem åren spenderade han i olika resursskolor, specialiserade på elever med extraordinärt stora behov. Under hela sin skoltid fick han lära sig att ADHD inte är en ursäkt och spendera skoltid på att lära sig att bli en bra kompis. Skolorna utgick ifrån att han, liksom alla elever med extraordinära behov i skolan, kom från ett hem som inte klarat av att sätta gränser, inte hade närvarande och engagerade föräldrar och förmodligen redan var, eller var på god väg, att bli kriminell. Därför ingick också obligatorisk familjeterapi i skolgången.

I tolv år fick han lära sig att bara han ansträngde sig och ville det tillräckligt mycket så skulle han klara av att sitta still, klara av att koncentrera sig, klara av att stänga av sin ljudöverkänslighet och bacillskräck. Gång på gång bröt han ihop inför sin egen otillräcklighet och sina tillkortakommanden. Jag satt i möte efter möte, bönade, grät, skällde, lirkade, argumenterade. Jag fick höra saker som ”Det är inte så att han kan komma hit och bara hämta ut ett betyg.” ”Om din son ska ha det du ber om förlorar fem andra barn sitt stöd, då är det ditt fel, vill du det?” och ”Men livet ser inte ut så, han måste lära sig att härda ut.”.

Förra året gick hälften av eleverna med adhd och/eller autism ut grundskolan utan nå gymnasiebehörighet. Det här året lär inte se bättre ut, trenden är stabil försämring enligt handikapporganisationerna och statistik från Skolverket. Hälften av alla flickor med autism som går i lågstadiet har problematisk skolfrånvaro eller är helt hemmasittande. Vårt samhälle bevittnar passivt ett haveri och ett svek utan dess like och tillåter debatten att handla om ouppfostrade ungar och krävande föräldrar.

Det här läsåret, läsår tolv, fick han börja på Introduktionsprogram på ett vanligt gymnasium. Han har gått från två betyg till tolv, i kemin läste han in hela årskursen på två veckor. Vet ni vad som hände? Jo, en extraordinärt fantastisk mentor, en programansvarig och ett lärarteam såg honom och bestämde sig för att ge honom de förutsättningar han behövde: de lyssnade på honom, ställde krav men skammade honom inte när det inte fungerade utan bytte ut uppgiften mot en annan. På skolavslutningen fick han inför hela skolan ta emot priset för Årets prestation.

Hans gamla klasskamrater har tagit studenten i år, men han har tagit examen i något mycket viktigare – tron på att han kan, att han har ett värde och att han har en framtid. Tolv års grundskolehelvete är över där han i omgångar försökt att göra slut på sig själv eftersom han inte såg någon framtid för sig själv.

Ni skolor som skrutit om hur bra ni hanterar elever med diagnoser men saknar grundläggande förståelse för barn och unga som funkar annorlunda. Ni har skuldbelagt era elever och deras föräldrar. Ni har rätt ut sagt åt en elev att han aldrig kommer att bli något. Well. Det visade sig att det inte var han. Det var ni som inte kunde.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *